Vi lever i omställningens tid. Sedan finanskrisen 2008 har det stått klart att samhällets system, som de strukturerats under efterkrigstiden, är förlegade och måste anpassas till den nya tidens krav. Det här blev tydligt framförallt på det ekonomiska och finansiella området, men också de demokratiska, sociala och ekologiska systemen hade redan en längre tid uppvisat besvärande brister. Det visade sig dock att en kursändring var svår att genomföra i praktiken, samtidigt som problemen blev allt mer uppenbara, till exempel genom den tilltagande klimatkrisen och framgångarna för brexit-rörelsen och trumpismen. När corona-pandemin slog till var därför förändringstrycket uppskruvat i många av samhällssystemen. Det är ju så att en radikal förändring ofta blir möjlig först i och med en kris.
Genom historien har stora skiften uppträtt vid vissa tidpunkter, mer eller mindre regelbundet. Ekonomen Nikolai Kondratieff identifierade i början av 1900-talet 50-åriga cykler baserade på den tekniska utvecklingen. Ofta har övergångarna karaktäriserats av samhällelig turbulens. Logiken är att vissa tekniska lösningar får, när de väl blir etablerade, omvälvande följder för hur samhället fungerar. Kondratieff identifierade ångkraften under första hälften av 1800-talet som starten på en första cykel, följt av järnvägar och telegrafen på 1800-talets senare del. Senare har elektricitet under första halvan av 1900-talet och transistorer och motorisering av transport under den andra halvan av 1900-talet lagt grunden för nya samhällskiften. Den underliggande teknologi som nu driver förändringen är informationsteknologin och robotiseringen.
I nuläget är det alldeles tydligt att samhällssystemens omställning inte hunnit med. Ett exempel är hur taxi, hotell, varuhus, media och olika kommunikationsverktyg idag kontrolleras av företag i Silicon Valley: en del av vinsten sipprar bort från de platser där aktiviteten genomförs, arbetsvillkor dikteras delvis annanstans, stater har inte ens möjlighet att kontrollera genomförandet av demokratiska val. Att stämpla in som i gamla tiders industrier passar allt färre yrken. Digitala bubblor ställer krav på mer direktkommunikation med de som berörs av olika frågor. Det är omvälvande förändringar av samhällsstrukturerna som krävs för att komma till rätta med sådana problem. På senare tid har vi ändå sett att flera av de här faktorerna är på väg att förändras.
Pandemin blev dödsstöten för det som brukar kallas nyliberalismen, eller Reaganomics, den amerikanska modell (och delvis brittiska) som från och med Reagan-administrationen förordat fria globala marknader, privatiseringar och minimal inblandning av staten. Nyliberalismens idéer hade en poäng under 1900-talets senare del, men har svårigheter att hantera dagens problem.
I nuläget är vi följaktligen i ett läge då en ersättare till nyliberalismen måste tas fram. Vad som kommer att komma går inte att förutse med exakthet, men de pågående kriserna har säkerligen en del att berätta. För det första pandemin, som visade hur sårbara de globala leveranskedjorna är, och att det finns skäl att både se till att det finns produktion av sjukvårdsartiklar och medicin i närheten och att sjukvårdssystemen inte bantats ner till bristningsgränsen. För det andra kriget i Ukraina, som ytterligare markerat betydelsen av en självförsörjningskapacitet. Även klimatkrisen pekar på mer regionala försörjningslinjer.
Dessa faktorer går alldeles på tvärs med nyliberalismens idéer, som ju förordade globalisering och så liten statlig inblandning som möjligt. I stället efterfrågas nu mer regionala system, en starkare roll för både staten och civilsamhället, och en omstrukturering av den industriella produktionen. Redan före pandemin såg vi tecken på vad som kan kallas en reindustrialisering av västvärlden, utgående från var energi produceras och råvaror är tillgängliga.
Den amerikanska ekonomen Dani Rodrik har föreslagit ”produktivism” som ett namn på den nya ism som är på väg att växa fram. Rodrik menar att produktion, arbete och regionalism kommer att ta den plats finanser, konsumism och globalisering haft i nyliberalismens tidevarv, det vill säga att regional produktion, tillgång till kvalitativa arbetsplatser och civilsamhällets utveckling blir de centrala utvecklingsfaktorerna.
Vad betyder det här för ett landskap som Österbotten? Vi ska komma ihåg att Österbotten är ett perifert landskap – det ligger långt utanför de mest dynamiska regionerna i Europa och världen. Österbotten präglas av landsbygd, om än relativt framgångsrik sådan. Även om exportindustrin är framgångsrik har regionen över tid varit en utflyttnings- snarare än inflyttningsbygd. Även om jag här dragit rätt tydliga konturer för vad som komma skall så är framtiden ändå oviss. Vi vet inte hur en kommande samhällsmodell kommer att se ut, men det som kan konstateras är att det är svårt att föreställa sig en modell som ger större utmaningar för små perifera regioner än nyliberalismen, som tvingade även de svagaste regionerna ut i den globala konkurrensen. Det finns också anledning att tro att markytor, tillgången till kvadratmetrar, får betydelse i och med en omställning till energiformer och regional produktion som kommer att kräva sådana. Lokal matproduktion ser också ut att få en allt större relevans. En landsbygdspräglad region med hög kompetensnivå på för framtiden relevanta områden ser därför ut att ha det väl förspänt.
En tid av omställning är turbulent. Politiska konflikter är oundvikliga och det finns risker att omställningen leder i destruktiva riktningar. Det är därför viktigt att insikten om den här omställningen omfattas av de centrala aktörerna i samhället, såväl som av befolkningen över lag.
Kenneth Nordberg
Forskardoktor, Regionalvetenskap, Åbo Akademi i Vasa