Våren har varit mer än vad man någonsin kunnat drömma om. Livet i en landsbygdskommun rör sig vanligtvis i sin egen lugna takt. Man känner till vilka evenemang som återkommer år efter år, och de små förändringarna blir samtalsämnen i kassakön eller frisörstolen. Någon stänger, öppettider justeras. Man klagar lite, harmas över service som minskar – ni vet, livet på en landsbygdsort.
Men i år hände något som bröt mönstret helt. Något som satte Vörå på kartan, bokstavligt talat.
Ja, den här våren var något utöver det vanliga. Evenemang, publicitet, turister och media – allt i positiv bemärkelse. Det mest betydelsefulla är inte uppmärksamheten i sig, utan den samhörighet och stolthet som följer med den. Något ovanligt och vackert hände här. Något som inte kunde planeras, beställas eller förutspås – något som förenade oss.
KAJ har inte bara stått på Europas största scener – de har tagit Vörå med sig dit. Plötsligt var vi i världens och medias blickfång, och det var vår byagemenskap och vår identitet, som lyste i strålkastarljuset.
Det här var inte resultatet av någon genomtänkt marknadsföringskampanj. Ingen PR-byrå kunde ha regisserat den värme och glädje som nu förknippas med vår kommun. När KAJ står på scen är det med vår dialekt, vår humor, vår verklighet – och det känns. Det de gör berör, förenar och väcker något större. Kanske behövde vi just det – en yttre gnista för att själva våga känna stolthet fullt ut.
Barn och unga som vuxit upp med KAJ som lokala förebilder ser nu sina idoler blomstra på internationella scener. Det sänder ett starkt budskap: att man kan komma från en liten by och ändå nå långt.
Men lever vi inte också i en tid där hembygdskänsla och våra rötter trendar? Har du noterat samma signaler? ”Stannare” har fått utrymme i forskningen, de lyfts fram som kittet i landsbygdssamhället, och begreppet hembygdskänsla har tagit sig in i skolklasserna.
Men vad hände riktigt här hemma i Vörå? Nya samarbeten har blommat upp. Gemensamt har vi växlat upp för att visa vår positiva sida – det som alltid funnits, men kanske behövde ett avstamp för att komma fram i ljuset. Kommunen ordnade städdag, och som det mest självklara slöt vi upp – städade, planterade, samarbetade. Inget muttrande, bara vilja att bidra. Alla ville visa upp sin bästa sida, visa att här kan vi – och vi gör det tillsammans. Visionen för varje byaförening?
Vi har blivit som Jörn eller Stöcke. Platser där jag, under mina besök, iakttagit hur man med värme talat om profiler som härstammar därifrån – personer som ger tillbaka till sin bygd. Jag har länge tänkt att varje landsbygdsort borde ha en fadder. Plötsligt är vi där, i större skala än jag ens tänkt.
Och ja, jag förstår dig som kanske känner en gnutta avund, eller en trötthet inför all vår entusiasm för kommunen. "Det där lyckas ju inte överallt – ni drog en lottovinst." Jag förstår känslan fullt ut. Det är säkert en bekant tanke för den som gjort studiebesök i byar och hört solskensberättelser från landsbygdskommuner.
Men jag hoppas också att vi kan sprida något av den glädje och den vilja att skapa tillsammans som vi fått uppleva. Man behöver inte stå i strålkastarljuset för att få saker att hända – men ibland behövs strålkastaren för att man ska se det unika, som annars känns helt vardagligt.
Nu har den lokala kulturen och byagemenskapen fått vingar. Det vi nu upplever glädjen, stoltheten och gemenskapen är inte unikt för Vörå. Det är något som kan delas, spridas och väcka samma kraft i andra byar och landsbygdskommuner. KAJ var vår katalysator, men drivkraften finns inom oss alla.
Nora Backlund
Skribenten är verksamhetsutvecklare för Svenskfinlands Byar och bosatt i Vörå.