Det finns en seglivad föreställning om skärgårdsborna som något slags supermänniskor. De som plöjer åkern med ena handen, fiskar med den andra, plogar vägen med höger ben och med vänster ben hinner sitta i fjorton föreningar. De som tycks ha 28 timmar i sitt dygn och ändå förblir rofyllda och zen, för det är ju så “kiva” att bo på landet.
Vi som bor i skärgården kan ibland själva bidra till att sprida den bilden. Det är ofta de här människorna vi lyfter fram, och det är gärna dem media intervjuar. Men skärgården rymmer också en annan verklighet. Här bor bokförare, sjuksköterskor, lärare, butiksanställda – människor med vanliga yrken som inte driver företag, som inte fiskar eller odlar, som bara råkar bo i en annan miljö än den urbana.
Skillnaderna inom skärgården är förstås stora. Att bo ensam med sin familj på en ö utan förbindelsebåt och leva på fiske är något helt annat än att jobba som controller och ta färjan hem efter arbetsdagen. Men båda dessa liv hör till vår skärgårdstypologi, båda är lika verkliga sätt att leva här.
Och kanske är det just här vi behöver tänka om. För om vi vill att fler människor ska våga flytta till skärgård och landsbygd kan vi inte bara bygga på den mytiska bilden av de osannolikt mångsidiga och uthålliga skärgårdsborna. Den bilden fascinerar, men den skrämmer också. Den gör flytten till något så speciellt att ingen kan relatera till det, om man inte redan har sina rötter här.
Vi människor är i grunden flockdjur. Vi vill vara “vanliga” och känna igen oss i andra. Därför behöver vi normalisera skärgårdslivet. Visa att här finns också de som lever vardagliga liv, som går till jobbet på morgonen, handlar mjölk på vägen hem och skjutsar barnen till fritidsaktiviteter. Först då kan fler se att skärgården inte bara är platsen för hjältar – utan också för helt vanliga människor. Och det, i all sin enkelhet, är kanske det som gör platsen allra mest värdefull.
Texten är ett inlägg av Erika Englund som är verksamhetsledare och nätverkskoordinator på Finlands öar rf – Suomen saaret ry (FÖSS). Texten finns på föreningens hemsida och med bild på Facebook.
Bildkälla: FÖSS Facebook-sida
