Insändaren har publicerats i Vasabladet 21.3.2026.
Den sammansatta undervisningen i små skolor, där elever från två eller flera årskurser undervisas tillsammans, är kraftigt underskattad. I denna undervisningsform förverkligas grunderna för den nuvarande finländska läroplanen bäst.
I sammansatt undervisning blir träningen av sociala färdigheter mångsidig, eftersom barnets sociala status förändras från år till år när yngre barn kommer in i samma klass. På så sätt får alla barn turvis möjligheten att glänsa, och deras självkänsla stärks. Att hjälpa, dela med sig, samarbeta och ta ansvar måste övas, och det görs bäst i grupper med barn i olika åldrar.
Forskning av Peltonen och Kilpeläinen (2025) visar att 21:a århundradets färdigheter – självständighet, problemlösning, förmågan att arbeta i grupp och andra livs- och yrkesfärdigheter, men även exempelvis IT-kunskaper – lärs bäst i en liten skola med åldersblandade grupper.
Forskning visar också att faktorer som bristen på ständig jämförelse mellan elever och möjligheten att lära av varandra understryker hur väl små skolor passar olika typer av elever. Läraren lär känna barnens styrkor och svagheter och kan ingripa i problem genast. Lärarnas klassrumsledarskap och pedagogiska ledarskap utvecklas också bäst i sammansatta klasser.
Den lilla skolan och dess omgivning erbjuder dessutom barnet omsorg och närhet, vilket minskar behovet av stödåtgärder jämfört med en stor skola. Mängden stöd per elev ökar inte i stora enheter.
Skolstängningar motiveras ofta med ekonomiska besparingar, men dessa antaganden bygger sällan på helhetsberäkningar utan på schabloner som inte visar de verkliga kostnaderna över tid.
Åren 2000–2004, då 300 skolor lades ner, ökade kostnaderna med 24 procent, produktiviteten i den grundläggande utbildningen sjönk med 13 procent, och elevvårdskostnaderna steg. I motsats till vad man trodde ökade kostnaderna mest inom administration, fastighetsunderhåll och elevvård. Några besparingar uppstod alltså inte, däremot försvårades vardagen för många barn och familjer.
Det har inte gjorts tydliga jämförelser i kommunerna av de verkliga kostnaderna för bevarande eller nedläggning, såsom transporter, nya lokalbehov och elevvård. Dessa kostnader har i stället suddats ut genom bokföringstekniska fördelningar (interna hyror, försäljningsvinster från skolfastigheter, beräkningar av statsandelar) och besparingskalkylernas riktighet kan inte verifieras.
Skolnedläggningar saknar stöd i forskningsbaserad kunskap. Uppgifter om kvalitet bygger ofta på magkänsla, och man säger inte rakt ut att nedläggningen innebär en utarmning av den lokala servicen.
De besparingar som uppstår vid en skolnedläggning är i praktiken en intern omfördelning av kommunens pengar, och nedläggningen bryter först ner byns så kallade mjuka livskraft och till slut även den hårda.
Rapporter om kommunernas skolnät begränsas ofta till information om hur elever placeras i nya undervisningsgrupper i andra skolor, och de speglar inte skolans allmänna betydelse för byn.
Att stänga skolor har blivit en tyst reform med allvarliga följder för människor och landsbygden. Enligt likabehandlingslagen (1325/2014) skapar detta en utmaning för kommunens närdemokrati och för förverkligandet av jämlikhet.
Taina Peltonen, gästforskare, Uleåborgs universitet, tidigare bildningsdirektör, rektor och lärare, Nora Backlund, verksamhetsutvecklare, Svenskfinlands Byar
